Nyhet

Idag har jag varit på besök på Coca-cola i Jordbro ("i Stockholm" för oss från landsbygden). Vi blev kontaktade av Coca-colas kommunikationsbyrå tidigare i vår, och har sedan mailat ganska mycket fram och tillbaks för att hitta en lämplig tid etc. Tyvärr var Fredrik upptagen av arbete alla tider som passade Coca-cola, så han fick stanna hemma och hålla ställningarna. Vi håller till i Lund, och jag fick gå upp ganska tidigt för att ta tåget mot Stockholm. Vägen dit var sådär. Jag var ganska trött, och satt med tre väldigt negativa personer från ett stort säkerhetsföretag. De gjorde inget annat än att klaga och gnälla hela vägen, och de gjorde det dessutom ganska högljutt, så det var ingen chans att sova mer än korta stunder. Internetanslutningen på tåget var till råga på allt osedvanligt långsam, så jag fick inte något gjort heller. Till slut kom jag ändå fram till Stockholm, där jag bytte till pendeltåg. En kort stund senare hade jag nått resans mål - Jordbro. I receptionen möttes jag av Coca-colas PR-ansvarige, som började med att bjuda på lunch (och Coca-cola såklart). Det var precis vad jag behövde efter att ha blivit bombarderad med negativitet hela morgonen, och humöret steg genast i topp. Efter lunchen fick jag en lång och väldigt intressant visning av produktionsanläggningen, och jag lärde mig ganska mycket nya saker. Tidigare har jag trott att Coca-cola kommer som koncentrat från Coca-colas hemstad Atlanta, och att man endast tillsätter vatten och häller resultatet i flaskor i Sverige, men riktigt så enkelt är det inte. Själva smakblandningen tillverkas mycket riktigt i Atlanta, eftersom receptet är superhemligt kan det inte spridas ut hur som helst. Därifrån skickas det som pulver till olika koncentratsanläggningar runt om i världen, den som det svenska koncentratet tillverkas i finns i Irland. Därifrån skickas det som ett flytande koncentrat, och dessa blandas ihop till en komplett "syrup" i Jordbro. Jag trodde att sockret var med redan från början, men där hade jag fel. Svensk Coca-cola innehåller svenskt socker. En del av skörden från de enorma betfälten i Skåne hamnar här, kul att veta. Att det är så lite som möjligt som skickas från USA är naturligtvis ekonomiskt fördelaktigt, men också en stor vinst för miljön. Vi har tidigare testat Coca-cola från olika länder, och kommit fram till att det inte finns någon direkt smakskillnad. Jag frågade om den saken, och även om det är teoretiskt möjligt att det kan smaka lite olika, så är det i såna fall väldigt små skillnader det rör sig om. Vårt svenska kranvatten uppfyller alla tänkbara kvalitetskrav, men det filtreras ändå i samma fem steg som i alla andra länder, så det som faktiskt hamnar i flaskorna till slut är i princip samma sak överallt. Vi var helt överens om att tillfället påverkar smaken mycket mer än de flesta tror. Hur törstig man är, hur kall colan är, hur varmt det är ute och så vidare. Spontant tror jag att förpackningstypen spelar viss roll också, vi planerar att testa detta förr eller senare, och tills dess är det nog bäst att inte säga för mycket.

Produktionshallen var enorm, och otroliga mängder flaskor for fram högt och lågt. Just när jag var där var det Coca-cola som tillverkades, och det var inte direkt något sammanträffande. Det finns en produktionslinje per förpackningstyp, och var och en av dem kan alltså användas till alla drycker (Coca-cola, Fanta etc.), men 70% av produktionen är just Coca-cola. Jag fick möjlighet att studera hela kedjan, från det att förpackningarna tillverkas tills att etiketterna kistras dit. Flaskorna kommer till fabriken som små provrörsliknande miniflaskor, överdelen ser ut som på en färdig flaska, men resten är ett rakt decimeterlångt rör. Dessa råämnen hettas upp i en ugn och blåses upp inne i en form som gör att flaskan får sitt rätta utseende. Det här är naturligtvis trevligt, eftersom varje tillverkare kan ha en egen form på flaskorna utan att det kostar något extra. Efter att flaskorna har blåsts upp åker de iväg till en diskmaskin där de sköljs av lite. De är redan ganska rena, så det krävs inga supergrova diskmedel. Efter diskningen far de iväg till en påfyllningsmaskin. Det är ett hjul med en diameter på 4-5 meter som flaskorna åker med ett varv. Under det varvet fylls de först med kolsyra, sedan hälls innehållet sakta i längs kanterna, så att kolsyran verkligen kapslas in och tvingas att lösas i drycken. När varvet är färdigt är flaskorna fulla, och de förses då raskt med en kork så att så lite av kolsyran som möjligt försvinner. Sedan är det egentligen bara etikettarna som fattas, och så har en ny flaska läsk sett dagens ljus. En av de 36000 som produceras varje timme. Överallt längst den här banan finns väldigt noggranna kontrollstationer där mängden läsk och liknande kontrolleras. Flaskor som inte är perfekta puttas åt sidan, läsken hälls ut och förpackningarna återvinns. Jag är en riktig tekniknörd, och det var väldigt roligt att se alla maskiner snurra på i en rasande fart. Även om man inte är så förtjust i maskiner kan det vara trevligt att få se hur det egentligen ser ut inne i en fabrik.

Coca-colas anläggning är till skillnad från många andra fabriker öppen för besökare. Under sommaren kan man åka dit med familjen, och resten av året hålls bokade visningar för större grupper. Det är väldigt stränga hygienkrav kring livsmedelstillverkning, det går absolut inte för sig att ta in folk på fabriksgolvet hur som helst. På Coca-cola har man löst detta genom att ha en observationspromenad en trappa upp med glasväggar in till produktionshallen. Där uppifrån har man en väldigt bra utsikt över maskinerna, säkert mycket bättre än från fabriksgolvet. Åker man på en sån här visning får man även spela ett ganska fräckt spel, som är som en kombination av dataspel och lite fångarna på fortet. Man ska samla ledtrådar i olika avdelningar av ett rum och sedan använda dessa för att svara på frågor på en pekskärm. Vi spelade inte spelet själva, men tittade lite när några andra spelade. Det kändes väldigt påkostat och seriöst, själva uppgifterna baseras på våra fem sinnen och är framtagna i samarbete med en docent på KTH, men det framgick ganska tydligt att en av spelets viktigaste uppgifter var att marknadsföra Coca-cola.

Efter visningen satt vi ned ett tag, jag fick se fräcka specialflaskor från olika delar av världen, och passade på att få lite fler frågor besvarade. En lite kul grej var en plomberad Coca-cola-flaska från 1986 med en alldeles riktigt människotand i. Alla har säkert hört myten om att en tand löses upp om man lägger den i ett glas Coca-cola, men om det är sant tar det i alla fall mer än 22 år. Tre timmar kändes som en halv, och plötsligt var det dags att bege sig hemåt. Det var ett väldigt trevligt besök, och jag hoppas vi kan åka dit någon mer gång så att Fredrik också får se hur vår svenska Coca-cola kommer till. Det behöver man som sagt inte vara colabloggare för att göra, passa på att åka till fabriken i sommar och ta en titt, det kostar ingenting.

Jag fick med mig lite godsaker hem, bland annat lite Coca-cola-prylar (som vi kommer att lotta ut inom kort) och två nya colasorter, Coca-cola light plus vitamins och Coca-cola light plus green tea. Vi ska testa dem så fort vi hinner, men nu börjar det finnas ganska många sorter som väntar på att testas, så vi får se i vilken ordning vi tar det hela. En intressant sak jag fick reda på om Coca-cola light plus vitamins är att den inte innehåller riktigt samma sak i alla länder. Tur för oss att vi har en från USA i kylen, tråkigt att vi inte fick med oss den från Belgien.